testar att blogga från mobilen.

Såg bland kommentarerna att min kära stallkamrat Johanna efterlyste en uppdatering gällande de senaste dagarna så jag passar väl på att plita ner lite när jag ändå sitter här vid datorn. Kommer inte ihåg riktigt vad jag gjort och när jag tittade i min ridkalender så har jag tyvärr inte skrivit mycket som hjälper till heller då jag som vanligt haft brist på tid.

Men om man inte har koll på sig själv kan man läsa ikapp hos andra (läs Johanna) vad man har gjort.

Torsdags: Red ut i snöovädret med Johanna och Rani. Blev en lugn tur i skritt. Marije såg visserligen lite spöken (kan det ha varit samma älg som sist) men vi hörde de bara på avstånd och behövde inte hamna i närkontakt. Men det märks att det har hänt något med Marije överlag. När hon blev rädd för vad det än var hon hörde så kastade hon sig FRAMÅT i galopp. Hon började inte backa ur, tvära eller på annat sätt ta sig bakåt. Hon tänkte framåt! Jag är så glad för att vi kommit till det här stadiet. Än en gång för er andra så låter det kanske basic men det är rätt äckligt att ha en häst som bara backar ur skänkeln och inte går att få fram. Man blir nästan helt maktlös på något vis utan inverkan på sin häst. Men nu tänker hon äntligen framåt! Snodde en bild som Johanna tog på oss från hennes blogg. Ett riktigt konstverk.

Fredags: Storhandlade med familjen med resten av stans befolkning så det blev inte mycket utrymme för ridning.Grejade det viktigaste i stallet, småpratade lite med tjejerna som var där och åkte hem. Mös med familjen i soffan och slötittade på någon film.

Lördags: Jobbade först på dagen till två. Åkte till stallet och grejade med allt innan jag red. Det är ingen bra tid att rida en lördag em för då är ALLA i ridhuset. Som mest var vi tror jag sex ekipage i ridhuset och det är inte lätt att få Marije att fokusera på mig vid de tillfällena. Plan A fick ersättas av Plan B och jag såg hela passet som träning inför framridningsbanan. Viktigaste var att få Marije att fokusera på mig och inte de andra hästarna. Arbetade mycket med tempoväxlingar och till slut var hon riktigt fin och inställd på frekvens "Jennie".

På kvällen var flera av oss tjejer gräsänkor så vi passade på att ha en tjejkväll hemma hos mig med god mat och hästprat och annat prat också såklart. Tittade på filminspelningar från min och Johannas träning och jämförde med hur det såg ut för ett tag sen. Kul att se de framsteg man gjort och nyttigt att se sånt man behöver arbeta mer med.

Söndags: Blev lite ont om tid och jag hatar att rida när jag är stressad så jag bestämde mig för att tömköra istället. Hon var jättepigg och positiv till att arbeta och hela passet var toppen. Hon försökte ju bryta ut några gånger och ta med sig matte på en åktur i ridhuset men så länge jag var bestämd så gick det bra. Otroligt vad mycket starkare hon har blivit.

Måndag:  Skulle följt med Johanna på träning men pga diverse olyckliga omständigheter så blev det ingen träning för henne utan hon red i ridhuset hemma istället. Gick in och tittade lite på dom innan jag gjorde iordning Marije. De börjar verkligen växa ihop sig och det ska bli så spännande att se dom utvecklas mer tillsammans framöver. Rani var gullig och passade barnen i sadelkammaren så jag kunde rida.

Bestämde mig för att träna på galoppen lite.Har inte alls varit trygg med att galoppera Marije i vårat ridhus då det är lite halt och hon har väldigt stor galopp, men kommer ju inte vidare om jag inte tar tjuren vid hornen. Jag kan ju inte bara galoppera ute för all framtid och Victoria galopperar ju i ridhuset utan problem. Johanna kom till ridhuset för att peppa mig så jag inte ger upp direkt som jag brukar. Försökte ta lite fattningar ur trav med lättridning, men fick inte alls till dom. Hon började med ena fram men fullföljde inte språnget. Kom fram till att jag automatiskt kortade upp tygeln för fort och därmed signalerade broms. Bra att ha Johanna som står och gör mig uppmärksam på saker jag gör omedvetet.

Johanna kom med idén att jag skulle ta fattningen när jag satt ner i trav istället, man blir mer balanserad och kan ge längre tygel. Gjorde som hon sa och innan jag skulle göra fattningen gick jag in på volten gjorde svaga förvänd sluta, rakställde och fattade med enbart kontakt på ytter tygel och lös innertygel. Fick två jättefina fattningar enligt J. De kändes bra och i uppförsbacke. Problemet blir när vi ska fortsätta galoppen och jag ställer mig upp för att släppa fram henne då blir hon lite framtung och får inte riktigt med sig baken som innan. Bestämde mig för att ta en sista fattning och sitta ner i galoppen istället. Fattningen blev bra men hon orkade inte riktigt galoppera så mycket mer eftersom hon var trött. Travade av henne i låg form och berömde massor.

Skulle egentligen ha tränat mer på galoppen igår men en av tjejerna i stallet trodde att jag var klar och fodrade när jag var på väg till stallet. Hade inte hjärta att dra ut min stackars häst till ridhuset när hon blivit nattad så får ta det idag på träningen istället. Återkommer med rapport.

Har börjat fundera på hur mycket snö det egentligen kan finnas kvar däruppe  Det verkar som att det aldrig kommer ta slut. Som jag sagt innan så tycker jag egentligen att det är riktigt mysigt och framförallt vackert med snö men nu har vi ju så mycket snö att snögubbarna i stan inte vet var de ska göra av snön när de plogar och då är det inte så mysigt längre. Gatorna är decimerade till hälften av sin bredd och vid varje utfart är det så mycket snö att man inte har fri sikt utan får åka halvvägs ut på vägen för att se om man kan köra. Strömavbrotten har avlöst varandra, bilen har frusit fast i hjulhusen så jag inte kunnat köra osv. Nu när jag sitter här faller stora snöflingor utanför fönstret. Jag tog en bild med mobilen men kameran på den är inte så bra att du kan se snön som faller, bara mängden snö utanför köksfönstret.

Men trots allt besvär med snön så kan jag inte undgå att slås av hur vackert det är. Känns som jag bor mitt i Narniaskogarna.   

Hade som så ofta både insläpp och kvällsfodring igår kväll. Jag brukar passa på att ta de passen när jag ändå vet att jag ska rida för då är jag ändå kvar så länge i stallet att det fungerar. Dessutom är det ett bra sätt att beta av alla de passen vi har i stallet, blir ju en del när man har flera hästar.   

Kom till stallet ganska sent och började plocka in alla hästarna. Fick in alla hästar utom L som hade gått över bäcken och inte ville gå tillbaka över. Gick in i hagen som jag brukar göra när han gjort såhär och försökte locka på honom, fjäska och gulla med rösten, men nej han ville inte alls gå över. SUCK! Inte så att jag klandrar honom för att han inte vill gå över men man blir lite trött ändå. Gick upp till vägen för att se om jag kunde ta honom vid den ingången men där var det 1 meter hög snövall och jag hade inget ombyte i stallet så det var bara att glömma! Gjorde ett till försök med att locka honom med mat men det var lönlöst. Det slutade med att hans matte kom till stallet och tog in honom efter mycket om och men.

Grejade allt i stallet medans jag väntade på Johanna som skulle komma och rida samtidigt som mig. Det är alltid trevligt med sällskap när man rider och dessutom brukar vi passa på att ge varandra tips, lite kloka ord och peppunder tiden. Vi brukar passa på att lägga in det i skrittpauserna under passen.

När Johanna kom gjorde vi iordning hästarna och gick iväg ganska fort till ett tomt ridhus   

Skrittade fram och var noga med att hela tiden "vara på väg" någonstans så att Marije får den känslan och trampar på lite mer i tempo. Det känns ofta redan i skritten vilket humör hon är på  och igår var hon positiv och på topp. Tränade på läxan igår vilket innebar framdelsvändningar i uppvärmningen för att lösgöra, mer tryck i traven, rida omväxlande nedsuttet och lättridning. Mycket tempoväxlingar och olika vägar för att hon inte ska hitta på egna saker som sagt   Gjorde skänkelvikningar mot väggen och de kändes bra, men där är det väldigt viktigt att jag gör allting stegvis för att det ska bli rätt, dvs först ställa henne utåt, sen flytta bak ytterskänkel, ytter axel och flytta. Om jag gör det så, gör hon rätt men slarvar jag det minsta så blir hon som en banan och smiter. Meningen är ju att alla steg så småningom ska gå på en hundradels sekund, men just nu får jag beta upp det som jag gör.

Avslutade även igår med att sitta ner i traven och jobba henne på volterna, bytte om volt hela tiden och var noga med att hon spårade. När hon kändes riktigt bra gick jag ut på långsidan och tryckte på några få steg innan jag saktade av. 

Det är så skönt att varje pass numera speglas av en bra känsla och inte som det var ett tag innan jag ställde henne. 

Men jag tror att det är viktigt att jag fortsätter göra som jag gör nu när hon börjar slingra sig och flytta sig åt alla håll samtidigt. Då stannar jag bara lugnt upp och känner efter var jag är och hur jag sitter, blir still helt enkelt och då stannar hon också upp och väntar in nästa signal.

Det var jättemysigt att vara sent i stallet igår med Johanna och inte alls så läskigt som det brukar vara när jag som är mörkräddast i världen är där själv.  

Har som vanligt haft fullt upp på sistone så det har inte blivit mycket tid över till att blogga. Det krävs mer än vad man tror att hinna med barn, sambo, hem, hund samt hästarna. Nu när jag dessutom har haft en ganska intensiv period med båda hästarna har jag mest ramlat ihop i soffan som ett ursk***t plommon när jag kommit hem på kvällarna.

Victoria har gått från klarhet till klarhet och är verkligen en underbar, positiv och arbetsvillig 4 åring, men efter två pass när hon absolut inte såg glad ut eller för den delen ville arbeta så bestämde jag mig i samråd med allas vår guru Cissi för att ge Victoria några veckors välförtjänt vila.

Marije är igång igen efter många veckors vila/skada. Det är en helt annan häst, eller ja, för att vara helt ärlig... En helt annan ryttare som sitter på ryggen också. Nej nej jag har inte skaffat hjälp av någon annan med att rida henne, men jag har jobbat mycket med mig själv och gör det fortfarande.

Jag är naturligtvis fortfarande väldigt noga med hur jag sitter, att jag sitter still osv. Fina hjälper, lika mycket ryttare på båda sidorna, noga med att inte komma vare sig i bakvikt eller framvikt. Men största förändringen är nog ändå att jag för en gångs skull är konsekvent med mina hjälper och vad jag vill. Har jag sagt att vi ska gå åt ett håll så ska vi det punkt slut. Marije ska inte komma med en massa egna idéer om vad vi ska göra, åt vilket håll vi ska gå eller i vilket tempo vi ska ta oss dit. Jag vet, ganska basic men om man känner Marije så vet man att det inte alltid är så enkelt. Det beror på vilket humör hon är på för dagen. Lite som Dr Jekyll och Mr Hyde. Du vet aldrig vilken häst du tar med dig in i ridhuset eller ut i naturen.  Antingen så vänder hon ut och in på sig själv för att göra rätt eller så har hon en sån där dag som man fasar för när hon tycker att det är hon som bestämmer vad som ska göras.

Det är som C säger, man ska vara bestämd utan att vara elak. Man ska inte attackera hästen utan passet ska vara kul för hästen men de måste samtidigt lära sig att vänta in ryttarens hjälper och inte hitta på en massa egna lösningar.

Sen jag började rida henne efter uppehållet har jag varit väldigt konsekvent och det har gett toppenresultat. Hon är ännu mer framåt än vad hon hade blivit innan skadan, hon gör det jag ber henne om nästan bara jag tänker det. Det känns som hon blivit tryggare med mig för att jag helt plötsligt alltid bestämmer och inte bara ibland. Sen är det ju fortfarande Marije så hon testar mig på ett eller annat sätt varje pass, men när det inte fungerar så jobbar hon på som aldrig förr.

Jag älskar snö och jag älskar den riktiga vinter vi har nu när det är snö istället för slask. Ljust och vackert ute, snön gnistrar och glimmar. Fullkomligt magiskt när man rider ut.

Vissa människor verkar aldrig bli nöjda och nu är jag nog en av dom för nu börjar jag bli trött på snön. Den är överallt och det är mycket! Vi tar oss inte ens uppför backen hemma när det inte är plogat och igår var det väl hundrade gången jag (och grannen) körde fast! Det spelar ingen roll längre hur god tid man än försöker åka i för det händer alltid något på vägen som gör att vi kommer för sent dit vi ska.

För att inte tala om alla strömavbrotten i stallet och här hemma. Igår kväll gick strömmen för andra gången den här veckan. Nu börjar jag iofs få lite rutin på hur man ska göra. Jag hällde upp vatten i flaskor till välling och i tillbringare till oss, sen fyllde jag upp badkaret med vatten så vi kan spola i toalett vid behov, tände ljus osv.

Sen satte jag och barnen oss ner och spelade "Game of Life" tillsammans. Barnen gillar visserligen inte när det blir så mörkt, men nu tyckte de att vi hade det mysigt i mörkret. Däremot fick hunden vänta på sin promenad tills husse kom hem från jobbet.

Snön får gärna ligga kvar över sportlovsveckan för barnens skull, men sen behöver det i allafall inte komma någon ny snö mer innan nästa vinter.

Jag och Bella har börjat på gympa med dom små... Eller ja det är vi som gympar och de som tittar på men det är ett jättebra initiativ från Nautilus.

Man tar med sig barnen på passet och medans vi kör konditionsdelen så ligger/sitter de på golvet och när man sen kör styrkan får de vara med som "tyngder" om man vill. Ett toppenpass och jag har lika mycket träningsvärk efter varje gång.

För Viggo är det bästa på hela passet när jag gör armhävningar över honom eller kör plankan och han kan ligga och dra mig i håret, eller när han får leka med kusin vitamin såklart.

Här är en bild på de små söta...

Det lilla tornet som tornar upp sig bakom dom är inget spöke utan bara Bella som inte vill vara med på bild. Återkommer med en bild där även hon är med om ett halvår när hon kan flasha med sexpack     

I måndags bar det av med Marije till Djurtandvårdskliniken utanför Norrköping. Mm just det, Norrköping var det ja, och inte Skara som jag och Rani hade fått för oss fram till ca 5 minuter innan avfärd från stallet. Det var bara ren tur att jag bad Rani läsa upp vägbeskrivningen för mig så att jag skulle ha koll på hur länge vi skulle vara på E20. Det hade varit mindre roligt om vi hade kommit på vart vi skulle när vi nästan varit framme i Skara.

Ja ja, nu vet vi vart vi ska till nästa gång (vi får väl iofs hoppas att det inte blir någon nästa gång). Marije var som vanligt inte särskilt sugen på att gå in i transporten när alla andra hästar precis fått gått ut i hagen. Hon drog en liten lov runt stallplanen med Rani hängandes efter sig i grimskaftet innan hon utan att göra en större affär av det lugnt traskade in i transporten.

Det var helt fel tidpunkt att åka genom stan en vardagsmorgon när alla ska till jobbet! Det tog oss, i runda slängar, nästan en timme att ta oss ut ur stan med transport i snöovädret. Både jag och Rani slutade nästan andas när vi var tvungna att stanna vid påfarten till norrköpingsvägen och bilen sen med NÖD och NÄPPE lyckades slira sig upp med transporten. Vi hann båda två tänka tanken att i värsta fall hade lastbilen som stod precis bakom oss fått bogsera oss en bit ut på vägen...

Det gick ganska bra att köra till kliniken men jag förundras varje gång jag är ute och kör med transport över att dessa människor i lastbil inte visar någon respekt för att det är levande varelser som står i släpet. De lägger sig alldeles för nära när de kör om trots att det finns gott om plats att ligga på bortre delen av andra körfältet.

Framme på kliniken blev Marije ordentligt drogad och de gick igenom käken och tänderna på henne ordentligt för att utreda vad som kan vara fel. De röntgade, tog vanliga bilder, kände och klämde. De hittade ingenting! Allting ser jättebra ut?! Man kan se att hon har fått sig en smäll med största sannolikhet av att hon fastnat och bänt loss sig, men det finns inga frakturer eller sprickor, "bara" mjukdelsskador. Dessa tar lite tid att läka, men han tyckte att det var dags att rida igång henne igen.

Han menade på att problemet med att hon inte äter nu kan ligga i att hon varit medicinerad så länge att hon fått ont i magen av det vilket ger samma symptom som skadan gjorde i början. Så ordinationen blev helt enkelt att sluta med all medicinering såsom penicillin och smärtstillande, samt att rida igång henne så hon får fart på magen. Är det mjukdelsskador kommer hon sakta men säkert bli bättre och skulle det mot förmodan vara så att det är någonting som ligger under ytan och gror så kommer det få chansen att visa sig nu när hon inte längre står på antibiotika.

Fantastiskt bra ställe med kompetenta och trevliga människor som jag varmt rekommenderar er att åka till om ni vill ha hjälp med eran hästs tänder.

www.djurtandvardskliniken.se